Wänershofs linje

Tredje deltävlingen i SWE-cup och rejält stort startfält med nästan 40 startande damer, inklusive några proffs (som Sara Mustonen) och några norskor. Vi hade alla våra fem ordinarie seniordamer till start (Wilma tävlade i Danmark) när även Marie anslöt. Det var en hel del attacker från olika håll, men det var alltid någon i klungan som snabbt var på dem. Vi I GCT försökte med flera fina attacker, men ingen tilläts gå loss. Klungan höll sig samlad hela loppet, och höll bitvis också ganska hög fart. Jag kände väl att jag (som så ofta numera) inte skulle ha tillräckligt bra men krut kvar för en spurt och satsade istället på en rejäl attack när farten slog av på den kurviga smala vägen med några kilometer kvar av sista varvet. Fick med mig starka Alexandra Nessmar från Team Cresent och ett svagt hopp om att det kanske skulle gå att komma loss, men föga förvånande var klungan snart ikapp då varken Valhall eller Bianchi hade någon med. Istället blev det mycket riktigt en klungspurt. Marie drog på en snygg sen attack/jättelångspurt som drev upp farten rejält in mot mål, vilket säkert många inte var med på. Hon slutade också med bäst placering av GCT-åkarna med en niondeplats. Frida Knutsson knep spurten framför Sara Mustonen, omvänt från gårdagens GP.

Själv var jag för trött i benen för att riktigt orka gå med i den sista långspurten så slutade på en 17:e plats och utan SWE-cup poäng denna gång. Det kändes lite surt, särskilt med tanke på att jag på det här loppet för två år sedan var med längst fram och spurtade in precis efter Mustonen och Knutsson… Naturligtvis helt andra förutsättningar nu, men man kommer ju tyvärr ihåg exakt hur benen svarade då, vilket dom inte gör nu. Det förväntar jag ju mig egentligen inte heller. Det är ju såklart svinkul och spännande att tävla och cykla, men när man inte längre utvecklas framåt eller har några speciella mål, hur ska man tänka då för motivation?