Kortbane - SM
Kortbane SM blev årets hittills mest lyckade tävling för oss som lag. Vi lyckades vara med och sätta färg på loppet, ta initiativ och köra offensivt. Och som belöning till laget en bronsmedalj till vår junior Wilma.
Vårt mål var att försöka hjälpa till så att Wilma hade en så bra position som möjligt på slutet för att köra om medaljerna. Vi andra skulle attackera så mycket vi orkade, och se till att våra Giro-tröjor fick synas i TV. Hittills i år har vi ju inte riktigt orkat med detta på riktigt samma sätt som vi gjorde idag, men nu var Wilma, Marie, Kristina och jag loss i flera utbrytningar som åtminstone till viss del bidrog till att trötta ut Wilmas konkurrenter om medaljerna. Vi var med och tävlade på riktigt helt enkelt.
Även för mig själv individuellt var det här helt klart årets bästa lopp. Jag älskar verkligen att köra offensivt, attackera, bli inkörd, attackera igen… Tyvärr har jag ju inte alls orkat med det på samma sätt som förr under den tidigare delen av säsongen. Men idag fick vi lite av det i alla fall. Trots en allt annat än optimal uppladdning med en veckas forskningskonferens i Tyskland och ingen cykling alls, hemkomst sent kvällen innan och uppstigning i ottan för avfärd till Helsingborg 05.30…
De första 10-15 minutrarna var benen lite sega, trots uppvärmning på trainer, men det blev bättre allt eftersom jag kom igång. När tillfällena gavs och klungan saktade in tog vi våra chanser och attackerade. Jag kom loss själv en gång, och fick köra ett varv i täten innan klungan bestämde sig för att köra ifatt. Fick vila i klungan en stund, och var därefter loss ytterligare en gång tillsammans med Sara Olsson, men även det kördes in. Marie var loss i flera varv och sedan gjorde Kristina en fin attack med tre varv kvar och fick vara loss en bit in på sista varvet då ingen riktigt ville offra sig och köra in henne förrän Ida Erngren tog hand om saken. Jag bestämde mig för att försöka sätta in ytterligare en attack direkt ifall vi kom ifatt Kristina, och gick med när en av CK Ringen-tjejerna hade samma ide med ungefär ett halvt varv kvar. När hon mattades av valde jag att dra på rejält i spets och köra vad jag hade så länge som möjligt. Syftet var att se till att dra ut klungan och ge Wilma gott om plats så det inte skulle bli trångt och chansartat i spurten. Jag hade sett henne långt fram och litade på att hon då skulle hitta en bra position. Jag drog alltså igång spurten direkt in på upploppet efter sista kurvan och Wilma visade sig mycket riktigt ha hittat Frida Knutssons hjul och gick i mål på en fin bronsplats med Frida Knutsson som guldmedaljör och Matilda Franzich på silverplats. Tilläggas ska att Wilma dessutom bara är förstaårsjunior och körde mot seniorer. För egen del blev det en sjundeplats, vilket jag är nöjd med. När man drar upp spurten på det sättet som jag gjorde så räknar man ju med att bli passerad av ganska många, så att ändå lyckas komma in på topp 10 var ett bra resultat för mig. Och framför allt var det här helt klart årets roligaste lopp och det bästa vi kört som lag!
